Kan inte sluta skriva, det är för tungt nu. Måste träffa dig. Behöver prata med dig, behöver din hjälp, behöver dina råd, behöver dig. Känns som att du ska ha varit besviken eller något på mig innan, söker anledningar hela tiden, vill inte att de ska va så för du betyder för mycket för mig.

Gör för ont att inte kunna hjälpa Elina. Vill inte se henne såhär. Hon kan inte vara utan dig. Ingen vill vara utan dig. Vill så gärna hjälpa din älskade Elina, vet ju att hon betyder allt för dig. Vill göra allt för dig, du är alltid värd att ha det bäst och må bäst.

Efter att ha varit vid graven igår blev allt helt åt helvete, mer än det varit innan. Satt tidigare idag och kollade på bilderna från begravningen. Det skulle jag inte ha gjort, du är ju inte borta, de kan du ju inte vara.

Bella hämtade mig tidigare idag. Har varit med henne i lägenheten i stan och försökt packa ihop allt, men vi fick inte gjort ett skit. Det enda vi gjorde i 5 timmar var att gråta mot varandras axel, lyssna på låtar du älskade och pratade om underbara dig. Det gjorde så ont, det gör så ont.

Först bryter man ihop helt och hållet och bara gråter, sen börjar man skaka, sen känns det som att hela huvudet och kroppen domnar bort och man vet knappt vad man heter, sen börjar det om igen gång på gång på gång.

Man nämner dig i varje mening, man kopplar ihop dig till allt man gör - "den här låten älskade Viktor", "där satt Viktor", "det där sa viktor", "så tyckte Viktor", "där gick Viktor", "det gjorde Viktor". Tror jag blivit knäpp. Vet att jag blivit det.

När jag kom hem till pappa & Elina satt jag och pappa för första gången och grät ut i varandras armar och pratade om dig, det har vi inte gjort förrän nu. Du känner ju mig, jag har ju gjort det som du inte tillät; - isolerat mig på övervåningen och inte pratat med någon. Det fanns en enda människa på den här jorden som kunde rycka upp mig när jag mådde värst, den människan är du. Pappa påminde mig om förra vintern när det inte gick att få kontakt med mig. Då hade du varit förbannad och sagt åt honom: "Nä nu får de fan vara nog" sen hade du stampat upp för trappen, slitit upp min dörr och skrikit att "Nu får du för helvete skärpa till dig", sen mitt i allt låg jag inte där inne längre, då stod jag upp, tack vare din utskällning ♥ pappa berättade ikväll att han flera kvällar tänkt göra så, komma upp och skrika åt mig som du, men att han vet att det inte hade hjälpt för jag lyssnade ju bara på dig, det var ju bara du som hade den förmågan. Du brydde dig så mycket om mig..

Vi började också prata om era samtal ni brukade ha så ofta bara ni. Pappa var ju så trygg när du fanns. Du sa alltid till honom "Jag skulle aldrig någonsin låta något hända dina döttrar". Som pappa sa ikväll, "Du tog oss båda två under dina vingar direkt du lärde känna oss".. Pappa var aldrig orolig för mig och Elina när vi var med dig, du var ju hans egen skyddsängel som tog hand om oss, han var trygg och säker, vi var ju med dig, vad hade han att vara rädd för? 

Har aldrig brytit ihop så mkt av en bild som jag gjorde när Elina la upp bilden på dig och henne för nån timme sen, går inte förklara känslan, kändes som att någon skar sönder hjärtat och jag kunde inte resa mig, älskade ni... Jag älskar ju er så fruktansvärt. Har aldrig känt sån här smärta i hela mitt liv. Känns som att ena halvan av mig gick sönder när du försvann, och andra halvan går sönder när jag vet hur Elina mår, och jag inte kan hjälpa henne.. En större bit för varje dag. Ni är ju allt för mig, ni är ju mina halvor, ni ska ju sitta ihop, det ska ju vara ni. Vad är det som händer. Hur lagar man något som är så trasigt? Det går inte att laga krossat glas.